tisdag 12 februari 2013

Farväl, IUP och omdömen!

Så kom då beskedet som vi lärare gått och väntat på och längtat efter. Björklund har tänkt en vända till och kommer nu med förslaget att kravet på skriftliga omdömen och IUP ska avskaffas för elever i år 6-9. Härliga tider! Strålande tider! Som vi har suckat över tidsåtgång och värdelösa IT-verktyg. Nu slipper vi det!

Eller... vänta lite nu. Att omdömen slopas är nog bra för vissa lärare men varför ska IUP bort? Vad händer då med elevernas ansvar för sin egen utveckling? Hur ska de nu få syn på sina förmågor och sina nästa utvecklingssteg? Hur ska föräldrarna få veta hur det går för ungdomarna? Följderna av glädjebeskedet behöver utredas. Så här ser jag på saken:

En undervisning som bygger på ett formativt förhållningssätt, där mötet med eleven kantas av reflektioner om var man är och vart man ska i sin utveckling behöver inga omdömen. Mina elever får veta i början av varje arbetsområde vilka förmågor vi ska utveckla. Vi pratar om olika sätt att träna på förmågorna och olika sätt att visa vad man kan. Ibland visar jag min bedömningsmatris i inledningen av perioden, ibland i mitten och ibland efteråt. Ibland är eleverna med och tycker till om själva matrisen. Jag responsar arbeten som är under process både muntligt och skriftligt. Eleverna gör självvärderingar och minireflektioner. Jag spelar in responsfilmer. Försöker variera. Vi frågar och svarar och funderar tillsammans. Under en termin samlar varje elev på sig fyra-fem bedömningsmatriser som är direkt kopplade till kursplanen OCH till den uppgiften vi har arbetat med. De blir på så sätt enklare att förstå och ta till sig. När jag sedan skriver omdömen försöker jag sammanfatta all den informationen. Det blir aldrig riktigt bra. Antingen blir det för mycket text eller för generellt skrivet. Och onödigt. Eftersom vi i dagsläget inte har något IT-system som stödjer matriser hamnar alla papper i elevernas pärmar som sedan används vid utvecklingssamtalet. Föräldrarna får alltså informationen en gång per termin i form av matriser. Omdöme överflödigt.

Om det däremot är så att undervisningen inte bygger på det här formativa förhållningssättet kommer saken i annan dager. Om ingen som helst dokumentation finns som visar på elevens utveckling är omdömet nödvändigt. (Fast då undrar jag i ärlighetens namn om det kan bli någon kvalitet på omdömet heller).

Den individuella utvecklingsplanen skrivs på utvecklingssamtalet i dialog mellan elev, vårdnadshavare och mentor. Eleven bestämmer vad som ska stå och eleven ska på så sätt äga ansvaret för det som står. Jag ser IUP:n som ett protokoll från utvecklingssamtalet. Nästan som ett kontrakt: "Jag lovar och svär på hedersord att jag ska utveckla förmågan att...". Typ. Skillnaden mellan just det här protokollet och ett protokoll som sätts in i en pärm och aldrig mer läses är att IUP:n är ett levande dokument. Det ska läsas. Ofta. Mina elever sätter in sin IUP i sin loggbok. Varje måndag när vi tillsammans planerar veckan skriver de ett veckans mål som ska baseras på det som står i IUP:n och det innehåll som lärarna ska behandla. Målet utvärderas på fredagen. Vi pratar om vad som är ett bra veckans mål och hur man kan ta sina mål från IUP:n och bryta ned dem till konkreta, utvärderingsbara mål som är rimliga att nå under en veckas tid. Om IUP:n som dokument helt skulle försvinna i enlighet med Björklunds förslag undrar jag var jag ska skriva ned det som bestäms på utvecklingssamtalet. Hur ska eleverna veta vad som är viktigast för dem att fokusera på i varje ämne? Hur kan vi förankra veckans mål så att det inte bara blir "Bli bättre på engelska"?

Fast å andra sidan. Bara för att kravet på IUP tas bort betyder ju inte det att man inte får skriva någon slags överenskommelse under utvecklingssamtalet och sedan använda denna överenskommelse i planerings- och utvärderingsarbetet. Eller? Jag funderar vidare på det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar