Idag hade jag och min sjua äran att få träffa författaren Lisa Bjärbo i egen hög person. Vad häftigt det är att träffa en "riktig författare" som har skrivit alldeles egna riktiga böcker! Jag bara satt och njöt när jag hörde henne berätta att det tog henne tre år att skriva sin första ungdomsbok och att hon vände och vred på formuleringar för att få till den rätta känslan. Som jag kämpar för att få mina elever att förstå att en text är något man behöver arbeta med länge för att få till! Man kan inte bara sätta ned pennan och skriva den mest fantastiska text. Att skriva är hard work och det hjälpte Lisa till att förklara idag. Tack för det!
För att få ut det mesta av besöket ville jag förbereda min klass på vem de skulle få träffa. Jag introducerade henne som en tjej av en mycket god årgång (samma som jag med andra ord) som arbetat på Kamratposten och skrivit ungdomsböcker. Några i klassen hade läst böckerna Det är så logiskt, alla fattar utom du och Allt jag säger är sant (sååå bra böcker. Läs!) men det fanns inte tid att läsa en hel bok tillsammans. Så vi läste en novell. Snälla svensklärare, tänk dig för innan du läser novellen Fyrtio minuter eller En jävla evighet högt för en klass. Piiinsamt. Hemma i soffan kändes det inte så farligt. Visst är novellen lite het (den ingår i en samling med erotiska noveller som heter just Het) men jag tyckte att den var ganska oskyldig ändå. Tills jag skulle läsa den högt för min klass som till på köpet faktiskt verkade lyssna ovanligt noga. Piiinsamt. Fast budskapet gick nog fram ändå. Den rodnande fröken bjuder jag på! :)
Under besöket pratade Lisa om vad hon som liten ville bli när hon blev stor. Hon hade tidigt författardrömmar men visste inte riktigt hur hon skulle göra för att förverkliga dem. Författare var inget riktigt yrke. Inte som att gå natur och sedan läkarlinjen för att bli läkare. Hon utbildade sig till journalist istället. Inget fel i det förstås. Men det var ju författare hon ville bli. Det får mig att fundera på vilka yrkesdrömmar mina elever går och bär på. Man kan bli vad som helst bara man vill. Det måste jag komma ihåg att berätta för dem.
Om Lisa ville bli författare när hon blev stor så tror jag ärligt talat att jag vill bli Lisa Bjärbo när jag blir stor. Jag vill också skriva ungdomsböcker och föreläsa för klasser om hur man skriver. Jag vill också hinna vrida och vända på formuleringar och till sist få ur mig något som gör att andra skrattar på sig eller rodnar upp till öronen. Det vore coolt. Någon gång kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar